Att utvärdera Vasaloppet kan göras på många sätt. Oftast kanske man fokuserar på den idrottsliga prestationen, främst tid och placeringar. Eller så kanske man fokuserar på omgivande faktorer som vallning, skidor, glid och väder. Inget av det är fel, men det är inte där jag tänker börja min utvärdering av årets lopp. Jag tänker börja med resan som fört mig till startlinjen.
När jag står på startlinjen upplever jag framförallt två saker. Den ena är den spänning och nervositet som jag känner och som jag tror att jag delar med de flesta andra i fältet. Man är positivt spänd på vad som väntar, men bär också på en lätt rädsla inför den tuffa utmaning som startbacken och loppet innebär rent fysiskt. Den andra känsla som jag känner där några ögonblick före startskottet är av en annan karaktär. Det är känslan av tacksamhet. Tacksamhet för att jag står här en gång till. Tacksamhet för att jag har fått ha hälsan att kunna träna. Tacksamhet för att jag har en familj som accepterar min hobby. Tacksamhet för att jag åter får uppleva den mäktiga känslan man får när helikoptern "hovrar"över startrakan, startskottet smäller av och 16000 skidåkare ger sig iväg på en gemensam utmaning på vägen till Mora. De tre senaste åren har tacksamheten också riktats mot vädergudarna som givit oss en klarblå himmel och en sol som sakta stiger upp över myrarna och kastar sina värmande strålar ner mot Berga by. I år var kanske inte tacksamheten så tydligt riktad mot vädrets makter, utan snarare till de alla funktionärer som trots allt gjort det möjligt att genomföra årets lopp. Den tacksamheten som jag känner kanske också kan ses som en sammanfattning av den årslånga resa som lett fram till den första söndagen i mars klockan 0800, anno domini 2014.
Starten tre dagar innan start.
/Stefan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar