Heaven or...

Tänk vilket kort avstånd det är mellan himmel och helvete när det gäller elitidrott. För bara några dagar sedan var Charlotte Kalla oslagbar och hela landet grät glädjetårar när hon gick imål efter sin fantastiska staffetsträcka. Idag är hon många minuter efter på det som många trodde skulle vara hennes bästa chans innan mästerskapet började. Att vara elitidrottare är ofta en ganska smärtsam emotionell bergodalbana.

      Att leva med den pressen som det innebär att ständigt bli bedömd  efter sina insatser är något av det viktigaste och svåraste en elitidrottare har att lära sig. Att förstå hur små marginalerna är mellan framgång och motgång och att lära sig hantera sig hantera de känslorna på ett bra sätt. Detta är dock inte lätt. Det kräver en hel del självkänsla och en insikt om att jag "är inte mina prestationer" utan är värd lika mycket som människa även om jag misslyckas med det jag företagit mig. Men när omvärldens förväntningar pressar på efter ett lopp då allt gått fel så är det svårt att minnas det och stå trygg i den vissheten om att mitt mänskliga värde avgörs inte om jag kommer på pallen eller inte. Jag vet inte hur Charlotte Kalla hanterar det men min känsla är att hon har goda ledare omkring sig som vet hur man stöttar på rätt sätt även i de mörka idrottsögonblicken. Kloka människor som förstår att du i nederlaget har en stor  chans att växa och utvecklas som människa. Ett tillfälle som ger dig chansen att reflektera och lära dig saker om dig själv och som rätt hanterat innebär att du kommer tillbaka starkare och tryggare än någonsin tidigare. Jag önskar att alla som utsätter sig för den situationen fick den möjligheten att växa som människor. Jag är övertygad om att Charlotte Kalla har den förmågan.

CK. 

/Stefan