Race rapport

Ibland frågar folk varför man håller på och tävlar, i synnerhet i min ålder. Jag har inga problem att förstå frågan då jag på många sätt delar det perspektiv ur vilken frågan är ställd. Man kan fundera kring om det är en riktig prioritering att lägga så mycket tid på något så till synes meningslöst som att tävla när man har familj, arbete mm. Ont gör det också... Men så om man ser det ur ett annat perspektiv så kan man också se en del positiva värden. Ett är naturligtvis att det är en kul och stimulerande händelse som sätter igång många positiva processer i kroppen. Men det jag nu tänker på är det faktum att en tävling nästan alltid innebär att du blir avslöjad. 

   När det blir "allvar" och träningens mer lekfulla attityd byts mot tävlingens mer stridslika dito så går det inte längre att gömma sig. Oavsett vad du kan åstadkomma på träning i grupp, vilka tider du kan prestera på din skierg eller liknande så innebär utmaningen om "snabbast från A till B" (eller ett varvlopp som det  blir mycket av en sådan här vinter) obönhörligen att du kommer bli avslöjad din dåliga form och avklädd ditt uppblåsta självförtroende. Dina svagheter kommer att visa sig, ibland ackompanjerade av dina styrkor, men ändå de kommer att synas tydligt. När detta händer så blir man lite mer ödmjuk, iaf vill jag tro det.

Så var det för mig idag. Loppet gick pga föret sakta de första 16-17 km med ett litet undantag för en körning efter ca 7 km där Erik Wickström och Håkan Löfström gjorde en fartökning och killarna framför mig släppte rygg. Jag fick jobba ganska hårt i 1,5 km för att täppa luckan fram. Även om det inte gick fort så var det en bra känsla att täppa luckan till tätgruppen då jag inte brukar ha farten till det. Först inne vid varvning började det hända saker när Martin Gotting fick gå i väg och fick ca 10 sek. Håkan Löfström reagerade dock ganska fort och höjde farten rejält. Jag kände direkt att det började brännas men jag bet i och täppte efter en knapp km till luckan men lyckades inte återhämta mig utan for av efter ytterligare någon km när farten förblev hög. När jag väl hade släppt täten så var jag lite rökt ett tag och fick släppa ytterligare några åkare förbi mig på väg ut till banans stora backe. Efter det så blev det till att försöka samla ihop sig och göra sitt eget lopp in i mål, vilket funkade ok men ingen guldstjärna.

Så här efter några timmar så ser jag i alla fall några brister som avslöjades tydligt.

1. Jag tappar tekniken när det börjar gå fort. Det känns som jag inte "hinner upp" utan blir sittande väldigt mycket i stakningen. Tappar fart och får investera väldigt mycket onödig kraft utan att det för mig framåt. Skall jag ha en chans att hänga med så måste jag få till det mycket bättre.

2. Min maximala syreupptagning känns som den inte räcker till. När det gått fort några minuter så dör jag ganska betänkligt. Hårda Intervaller är nog enda lösningen.

Får jag analysera ytterligare lite så hittar jag säkert fler punkter.

    Hur som helst så har jag en hel del att jobba på framåt. Nu är det inte meningen att få det att låta negativt utan jag ser det som en positiv utmaning jag tar mig an med glädje. Avslutningsvis Stort grattis! Till Erik Wickström som vann tävlingen, Emil Ekman som blev trea och Martin Gotting som blev sexa. Alla tre gjorde topp lopp natuligtvis med Erik som den lysande stjärnan. Ibland glömmer man hur tufft det är att verkligen vinna ett lopp. Det krävs så mycket mer att vinna ,både fysiskt och mental, än att placera sig tex topp fem. Ibland tycker jag att folk i allmänhet underskattat det faktumet. Grattis Erik. Vann gjorde också Lars och Christer när det gäller vallning, langning och övrigt organiserande, stort tack!! Nu mot Sälen.

/Stefan